Maskrosbarn är en ideell förening som stödjer ungdomar som har föräldrar som missbrukar och eller är psykiskt sjuka.

Är ett väldigt stort ord som jag har funderat mycket kring. Vad betyder trygghet för mig?
Nu sitter jag på tåget på väg hem till Stockholm. Ungdomarna på period 3 åkte hem i fredags och ledarna på lördagen. Då åkte jag istället hem till min farmor.
Under dagarna med min farmor har jag återupplevt vad trygghet ska vara och vad trygget ska innebära för alla människor..
Jag kom på att farmors stuga, vårt landställe, är den ända platsen som finns kvar från jag var liten. Den ända plats där jag kan återuppliva gamla minnen och inte minst barndomstryggheten.
I stugan i skogen i den lilla byn Hällan i norra Hälsingland är nog den ända plats där jag känner mig 100% trygg. Min farmor har lagat mat till mig, stoppat om mig med en filt när jag somnade på en solstol i solnedgången, varit orolig när jag tog en promenad till hamnen i Mellanfjärden och gick för att möta mig, hon skickade efter min faster att åka ut med bilen och kolla efter mig när jag var ute och pratade i telefon halv elva på kvällen, hon frågar en gång i timmen om jag är hungrig, om jag vill ha kaffe, om jag vill ha en bulle.. Det finns ingen annan människa på jorden som visar den rena, helt osjälviska omsorgen för mig.
Mina föräldrar är fantastiska men väldigt speciella. Jag vet att de älskar mig, men de har svårt att visa den omsorgen, det var många många år sedan mamma stoppade om mig eller pappa frågade om jag var hungrig.
Jag i min tur hade ganska svårt att ta emot farmors omsorg. Att helt kapitulera och inte vara vuxen längre, inte klara sig själv, inte behöva vara stark. Jag kunde krypa upp i hennes gamla hälsingesoffa, tillåta henne att göra en kopp te till mig sent på kvällen och bara lyssna på hennes magiska historier om en tid för länge sedan..
Älskade farmor. Hon kommer aldrig läsa det här men jag vill ändå skriva. Farmor jag älskar dig. Tänk om det fanns fler som du..
Jag har funderat lite, trygghet för mig är. När min pappa sniffar mig i håret, det är hans ömhetsbevis istället för att kramas, att krypa upp i Calles soffa och slå på teven efter en lång dag. Att dricka te och prata om livet hemma hos Cissi. Att gå en lång promenad i skogen och tänka på ingenting.. Att vara på gården med alla som känner mig så väl.
Och tåg. Av någon skum anledning har tågen blivit en trygghet för mig. Jag spenderar säkert en dag i veckan på ett tåg till någon stans i Sverige. Att sätta på datorn, köpa en kaffe, spotify och bara låta Sverige rulla förbi och skriva ett blogginlägg.
Men det viktigaste är att jag under de senaste åren har hittat en trygghet i mig själv. I magen, i intuitionen, jag är min egen bästa kompis. En av våra deltagare på period 3 sa ”hemma är där hjärtat bor”, det är trygghet för mig.
Vad är då trygghet egentligen? En grundsten i vår verksamhet. En del av barnkonventionen.
Alla barn har rätt att känna trygghet.
Trygghet är att veta vad som möter när man öppnar ytterdörren, trygghet är att kunna vara ärlig inför sina vänner och slippa ljuga. Att det finns någon vuxen som stoppar om, frågar om man är hungrig, kollar hur läxorna går och ser till att det finns mat hemma. Någon vuxen som man kan lita på och dela hemligheter med. Någon vuxen som överhuvudtaget bryr sig.

Många av våra ungdomar kan inte känna vad ordet trygghet innebär, kan inte känna igen sig i vad ordet familj betyder. Istället har många av dem i år efter år levt vid sidan av en svårt psykiskt sjuk eller missbrukande förälder, eller föräldrar. Många av dem har blivit utnyttjade, svikna och kränkta både av nära och av vuxenvärlden i övrigt.
Våra ungdomar behöver vår verksamhet! De behöver två veckor av totalt lugn, av trygghet, kärlek, omtanke och värme. De behöver utmana sig själva, skapa bättre självkänsla och få verktyg att hantera sin situation när de kommer hem igen. De behöver vänner de kan lita på och de behöver trygga vuxna kontakter!
Hundratusentals barn och ungdomar i Sverige skulle må bra av att vara en stund i vår sommaridyll!
I sommar var 63 ungdomar mellan 13-20 år hos oss i Sörfjärden. 63 stycken, hur många kommuner i Sverige tror ni har över 63 stycken deltagande barn och ungdomar i Stödgruppsverksamheter om man ska göra en jämförelse?
2 stycken kommuner har stödgruppsverksamhet för fler än 63 barn och ungdomar. Stockholm och Linköping. Då är det heller inte bara ungdomar (som är en målgrupp som är mycket svårare att rekrytera än barn) utan både barn och ungdomar och heller ingen statistik på hur det är fördelat. Enligt junis rapport Nå ut! Om kommuners stödgruppsverksamheter från 2010.
Stockholms stad hade enligt rapporten 86 deltagare i deras stödgruppsverksamheter. Sveriges största stad har under ett år bara haft ett tjugotal fler deltagare i deras stödgrupper än vad vi har haft på våra läger under två månader. Det finns 290 kommuner i Sverige och 2 av dem har haft fler deltagande barn och ungdomar än vi. Jag blir nästan lite full i skratt, samtidigt som jag blir lite röd om kinderna och arg och hetsig. Ni som känner mig vet precis hur jag ser ut då. Jag skulle vilja ställa mig på ett berg och bara skrika ” det här är faaan inte rimligt”.
Jag vill inte uttala mig om kostander, men jag VET att vår verksamhet också är mycket kostnadseffektiv om man nu ska prata om pengar. Rapporten är för övrigt väldigt spännande. Enligt dem går bara 0.5% av alla barn och ungdomar som skulle behöva gå i en stödgrupp faktsikt i stödgrupp, med andra ord 1959 barn och ungdomar. TOTALT. Jag skulle verkligen vilja veta vad den totala budgeten är!
500.000 barn och ungdomar som behöver och 1959 får stöd. Är det rimligt? Nej vi tycker inte det i alla fall. Men många verkar ju tycka det eftersom vi knappt pratar om det. Tystnad är lika med accepterande enligt mig.
2009 hade 76% av kommunerna stödgrupper, 2010 har 87% av kommunerna stödgrupper. Låter ju lovande, jo men inte om man kollar på siffrorna med deltagare. 2620 stycken deltog i stödgrupp 2009 och som sagt 1959 stycken 2010. Jag tror verkligen på stödgrupper men jag tror att vi måste börja lyssna på våra barn och ungdomar i landet, det finns många anledningar till att det bara är 0.5% av dem som går i en stödgrupp. Men för många av dem passar inte den typ av stöd även om de skulle bli erbjudna den. Men vi vuxna har bestämt oss för att det är så vi jobbar, så vi alltid har gjort. Oj vad mycket grundläggande fel vi gör i det här landet.
Jag vet att det fortfarande finns vuxna som tror att vi äter glass, leker lekar och solar i några veckor med våra ungdomar. Som kanske tänker ”jaja, vi låter dem hållas”..
Jag vet att vi räddar liv. Jag vet att vi jobbar på ett sätt som skiljer sig mycket från andra verksamheter.
En av våra deltagare skrev i sin utvärdering förra veckan ”Tack, jag räddade mitt eget liv med eran hjälp”.
I just det fallet så tror jag att det kan vara så..
Det står inte, ”Ni räddade mitt liv”. Utan JAG räddade mitt EGET liv med eran hjälp. Just precis så som det ska vara..
Tack för en underbar sommar som inte går att beskriva i ord.
Och tack till alla er som stödjer vår verksamhet på olika sätt..

Detta inlägg postades tisdag, 17 augusti, 2010 kl 21:38 i Blogg. Du kan följa svar via RSS 2.0 flödet.
Du kan lämna en kommentar, eller en trackback från din egen sida.