Organisationen Maskrosbarn

Har du en förälder som missbrukar och/ eller är psykisk sjuk? Maskrosbarn är en ideell förening som finns till för att stödja unga som lever eller har levt i familjer där det förekommer missbruk eller psykiskt ohälsa. Vi reser runt i Sverige och föreläser på skolor, socialtjänstkontor och för vuxna som arbetar med barn om hur det är att växa upp med en förälder som missbrukar eller är psykiskt sjuk. Vi har också en stödverksamhet där unga tjejer och killar kan maila, ringa eller träffa någon av oss.

Jag är ett maskrosbarn

En dag när jag kom hem från skolan så hade du bestämt dig, du hade stoppat i dig en hel karta med sömntabletter och lagt dig ner för att dö. Mina vänner förstod inte allvaret, så där satt jag i vår grönskande trädgård med mina nyfunna vänner cigaretterna som tröst och bara hoppades och hoppades på att min underbara mamma skulle få fortsätta att leva. Du sa sedan att det var ett rop på hjälp, men det var menlöst, för ingen hörde dig. Vi hade inga pengar, men ett stort hus att betala. Pappa arbetade dygnet runt för att vi skulle klara oss, så vem fanns där för att ta hand om mig?

Det här är min verklighet, en verklighet tillsammans med en missbrukande och psykiskt sjuk mamma. En verklighet som levs av hundratusentals barn i Sverige varje dag. En verklighet, ibland så mörk att man inte längre vill se. En verklighet där trygghet och kärlek har svårt att gro, en grund som är svårt att bygga någonting på.

I varje klass, i alla klasser i hela Sverige lever ca 25% av eleverna tillsammans med en missbrukande och/eller psykiskt sjuk förälder. Det är ca 5 elever i varje klass. Om missbruk eller psykisk sjukdom talas det aldrig om, ändå ifrågasätts de unga som lever med missbrukande eller psykiskt sjuka föräldrar varför de skyddar sina föräldrar, varför de skäms, varför de känner skuld.

Jag har tillsammans med Denise Madsen, skapat föreningen maskrosbarn, som finns till för att stödja unga som lever med föräldrar som missbrukar eller är psykiskt sjuka. Vi har under tre år åkt Sverige runt och föreläst i skolor, på sociatltjänstkontor och för vuxna som arbetar med barn, om hur det är att växa upp med denna problematik. Vi har även en stödverksamhet för dessa barn.

När vi startade föreningen var vi naiva 17 åriga tjejer, som var så arga på att samhället inte tog sitt ansvar för dessa Hundratusentals barn. Efter snart fyra år av hårt arbete är vi inte längre naiva, men besvikelsen på samhället har bara växt. Stödinsatserna för dessa unga är bristande, i alla kommuner. I vissa kommuner finns det överhuvudtaget inga stödinsatser alls.

Så varför finns det ingen vård? Ja, som jag skrev tidigare så känner de unga så stora skam och skuldkänslor, de tror att ingen känner samma sak som dem. Deras föräldrar lever med sjukdomar som är svåra för dem själva att acceptera, väldigt få föräldrar ställer krav på samhället att deras barn behöver vård, för de är själva allt för sjuka. Myndigheterna vet om hur många dessa barn är, men eftersom de inte finns i någon statistik, behövs inga konkreta handlingar göras.

Verksamheter startas upp för dessa unga, men ingen kommer dit. Varför? Om du trodde att alla skulle förakta eller hata den människan som du älskade högst på jorden, om du berättade om dennes sjukdom, skulle du då berätta? Skulle du gång på gång orka se detta förakt och förklara att din förälder trots sina sjukdomar och allt som kommer med dem, är världens bästa förälder?

Den steriotypiska bilden av en missbrukare är a-lagaren på parkbänken utanför det lokala systembolaget, en misslyckad människa på samhällets botten. Media har skapat monster av de psykiskt sjuka, det spelar ingen roll vilken psykisk sjukdom du har, är du psykiskt sjuk är du farlig för dig själv och omvärlden, det bästa vore kanske att spärra in dem alla?

Den steriotypiska bilden följer självklart även med till oss barn till dessa föräldrar. Jag har flera gånger hört att jag inte ser ut som ett barn som har levt med en missbrukande och psykiskt sjuk mamma. Hur ser ett sådant barn ut? Är vi så pass inskränkta att vi tror att det står i pannan på dessa barn? Och eftersom vi aldrig har sett någon med detta pannmärke så borde det i och med det inte finnas några med denna problematik? "Det som inte syns finns inte", ett ordspråk som jag så många gånger har fått uppleva.

Jag har träffat många medelålders män och kvinnor som vill berätta att de har kännt samma sak som jag, vissa har Aldrig berättat för någon om hur deras uppväxt var, och jag ser i deras ögon att de fortfarande lider, att de inte har förlåtit. Jag älskar min mamma, men hon är sjuk, hon har två allvarliga sjukdomar, vilket ibland har ätit upp hennes personlighet så mycket att hon inte liknade sig själv. Jag hatar inte, jag lider inte, jag har förlåtit. Jag är fortfarande ung, men jag vet hur man bearbetar, jag har hjälpt mig själv. Jag ser i deras ögon, de som fortfarande lider med sina minnen, hur ont det gör, hur svårt det är för dem att leva ett normalt liv.

Vi på maskrosbarn vill hjälpa alla unga att släppa taget, att skapa sig ett eget liv och få en framtidstro. Att förstå att man inte kan påverka sin förälders situation, att det inte är deras eget fel, att deras föräldrar älskar dem, men de är sjuka. Vi vill få dem att prata, att bearbeta sina problem för att komma vidare i livet.Vi vill ändra fördomarna, det finns psykiskt sjuka och missbrukare alla samhällsklasser, i alla länder. Alla ser olika ut och det går inte att se på dem att de är sjuka. De är din kollega, din chef, din granne eller programledaren på tv.

Anledningen till att vi arbetar med maskrosbarn är att vi själva vet hur otroligt svårt det är att leva med en förälder med dessa problem. Vi vet hur det är att bli vuxen för fort och bli förälder åt sina föräldrar. Vi vet hur det är att gråta sig igenom nätter och vi vet hur det känns när man bara vill skrika hur dåligt man mår, men rösten bär inte, för vi har ju hemligheter i den här familjen. Vi vet hur det känns att älska och hata sin förälder och alla bergodalbanor av känslor som man behöver gå igenom. Vi vet hur det känns att acceptera och anpassa sig efter sin förälder, när hela ens egna liv blir uppätet av problemen. Men det viktigaste av allt, vi vet hur det känns att ligga ensam i sin säng och inte ha någon i hela världen att prata med, att tro att alla andra barn har perfekta liv, men inte jag.

Vår vision är att alla barn och ungdomar ska våga berätta om sina familjehemligheter och vi vill att alla barn och ungdomar ska ha någon som de kan prata med, för att leva i denna ständiga oro och inte kunna släppa det ur sig, gör att man sprängs inombords. Det är omöjligt att göra alla dessa barns föräldrar nyktra eller friska, men det viktigaste är att de inte är ensamma, att de kan dela sina hemligheter med någon som kan svara; Jag vet precis hur du känner och mena det.

Therese Eriksson

Verksamhetsansvarig