Chatta med oss
Nav
Maskrosbarn är en barnrättsorganisation som stödjer unga som har föräldrar som mår psykiskt dåligt eller har ett missbruk
Vi behöver din hjälp Donera nu!

Gästbok

Skriv i gästboken

23 kommentarer på “Gästbok

  1. Jag får tårar i ögonen av att läsa inläggen här på sidan. Det har tagit mig lång tid att inse att min mamma varit sjuk från det att jag var tretton år ungefär. Jag vet inte exakt när det började. Men man kan saga att det kom en tidpunkt då hon la sig på soffan och stannade kvar. Hon gick till jobbet där hon håller skenet uppe (hon är rolig och charming egentligen). Men hemma kunde ingen få kontakt med henne. När jag ville fråga något eller berätta vart jag skulle så lyfte jag på filten hon hade dragit över ansiktet där hon låg i soffan. Rödgråtna ögon. Men jag visste att jag inte skulle fråga nått. Jag satt med henne en stund ibland, försökte få kontakt.

    När jag blev femton-sexton år började jag forska intensivt i hennes bakgrund och förstod att morfar var alkoholist – en aggresiv och svartsjuk sådan – när det blev för mycket ”fest”. Men vi i familjen fick inte veta något om vad som pågick i henne. Hon slog undan pappa, fräste som en katt, när han försökte fråga hur det var. Åren gick. Min syster flyttade hemmifrån. Det var mamma, pappa och jag kvar. Hon var elak mot honom. Kallade honom och hans släkt för fashister. Jag kände det som att hon kallade mig fashist, jag är rätt lik min pappa i sättet.

    Hon var arg på alla andra som gjorde som man ”ska”, städa till exempel. Att hon inte ville städa eller orkade göra saker handlade alltid om något politiskt. Allt i vårt privatliv som inte fungerade var en revolutionär kamp. Jag köpte det hon sa. Jag trodde hon menade det som en kamp. Hon förklarade att hon låg i soffan under filten med att hon stod upp mycket på jobbet. Jag gav mina vänner samma förklaring. Jag trodde pappa, och jag, var för uppstyrda, jag visste inte att hon var sjuk. Än har ingen i familjen fått veta om hon har någon diagnos.

    Min mamma beter sig fortfarande mycket underligt och hon kan oerhört elak, men det är alltid synd om henne, tycker hon. Hon ber inte om ursäkt. Hon har aldrig tröstat mig. Hon har aldrig tagit iniativ till ett seriöst samtal. hon har aldrig plockat upp tråden efter ett bråk. Och pappa gjorde inte heller det, han flydde in i föreningsliv och ”normala” aktitviteter, typ att bygga sommarstuga.

    Jag gjorde som han. Mina känslor, mitt liv, min privatperson fanns det inte utrymme för i familjen, de såg inte att jag behövde dem. Jag la focus på skolan och på mina kompisar. Började festa tidigt. Var mycket på fritidsgården (bra!) var med i flera lagidrotter och hade pojkvänner. Kvällarna och helgerna var alltid fylda med aktivitet. Så fortsatte mitt vuxna liv. Det ledde till sist till att jag tyvärr brände ut mig (gör inte det!!!).

    Men ur allt ont kommer något gott. Utbränningen tvingade mig att söka hjälp, jag fick träffa en fantastisk psykoterapeut, jag kan kalla henne Anna. Hon har lärt mig oerhört mycket. Jag har som trettonåring inset att jag är ensam. Jag ska klara mig själv. Jag har sökt bekräftelse utifrån i det jag gjort och jag har blivit väldigt duktig på det jag gör. Jobbar nu med film och tv.

    Men som privatperson har jag det fortfarande lite svårt. Jag har svårt att hitta en bra partner och nu är det snart dags att skaffa barn. Det här svåra med att hitta partner kan nog bero på att jag inte vet vad jag behöver, det har jag ju aldrig lärt mig. Jag har också lite otydliga gränser med vad som är okej och vad som är respektlöst eller farligt beteende. Min mamma har hela tiden gått över alla gränser och jag och pappa har tolererat allt. Så jag har svårt med gränser. Kan tycka vanliga killar är tråkiga…

    Men det som är helt underbart är att jag blir äldre och säkrare på mig själv hela tiden. Jag blir bättre och bättre på att lyssna på mig själv – det innebär mina verkliga behov som person. (Inte bara tänka ut vad som är smart för att på olika sätt imponera på någon, få en bra kontakt, komma in på en intressant arbetsplats, nätverka, vara strategisk, skaffa en viktig rad i CV, eller vara med om något häftigt, lära mig något, bli bättre, bättre, bättre………).

    Jag har hållit på sådär som det står i parentesen utan att vara medveten om att alla människor framför allt måste ta ansvar för sin hälsa, sitt välmående, sina relationer, kontinuitet, trygghet, kärlek. Jag har lätt att få nya vänner och har rusat genom mitt vuxna liv i ett högt tempo.

    Nu vet jag däremot vad som är det allra viktigaste för mig. Och det gör mig glad – men också rädd. Det viktigaste för mig är mina medmänniskor. Att bygga trygga, varma relationer till de som står mig närmst. Att finnas till för dem och ha personer omkring som gör det som jag inte fick under uppväxten. Just nu lever jag med en vän som ger mig det. Och det är underbart. Jag försöker lära mig så mycket jag kan av min vän :)

    Lycka till alla som kämpar och bor med föräldrar som inte kan ge er det vi alla behöver! Kom ihåg att du är värd respekt och kärlek från såväl vänner och kärlekar. Och från dig själv.

    KRAM!

  2. Maskrosbarn.
    Det finns dagar då jag undrar om jag ska orka mer, dagar då jag vill ge upp.
    Jag förväntas vara så duktig hela tiden, att behöva kämpa dubbelt så mycket än alla andra är inte lätt.
    Både med det som händer nu och det som har hänt.
    Jag måste fortsätta, jag måste finnas där. Men jag har aldrig berättat, inte för en levande själ om vad jag har varit med om hemma. Jag gör det för att skydda min familj som svikit mig men som jag ändå bryr mig om.
    Jag ser studierna som en utväg.
    Sedan lågstadiet har jag förstått att den enda vägen ut är att försöka skapa mig ett bättre liv än det mina föräldrar är kapabla till. Jag måste kämpa och får inte ge upp, jag ska klara det här men det är svårt och finns dagar då jag inte vill finnas.
    Är alltid den som får kommentarer om hur glad jag är, att vara glad och trycka ned alla känslor är en överlevnadsstrategi från min sida.
    Om de bara visste.
    Ni klarar allt som ni vill och jag tror på er inre styrka, ni är kapabla till att skapa er bra liv och ni ska göra det också!
    Låt det inte förstöra era liv.
    Träng upp ur asfalten likt en maskros, sprid ut dina vackra blad och tillåt dig själv att skina och att le!

  3. Hej, vill vara med och hjälpa. Är otroligt imponerad av ert arbete med barn och ungdomar!

  4. Hejsan!
    Jag undrar bara kite över chatten just nu. Det har varit många tider den senaste veckan då det stått att chatten ska varit öppen men inte varit det. Och det har inte heller stått något i gästboken om det så undrar bara om ni skulle kunna meddela i gästboken om chatten blir inställd. Är lite tråkigt att vänta om ingen loggar in.

    • Hej LV!
      Det låter inte alls bra att du har loggat in och ingen har svarat när det står i schemat att någon ska chatta. Det verkar som att de som ska chatta har varit inloggade de tider som står i schemat på hemsidan.
      Ibland ändrar vi schemat på hemsidan, så kolla schemat en extra gång innan du chattar. Förra veckan t.ex. så var chatten bara öppen fyra kvällar, men den här veckan är chatten öppen fem kvällar som vanligt. Fortsätt att chatta med oss, och om du inte får svar, skriv till oss igen!
      Stor kram från Jessika på Maskrosbarn
      jessika@maskrosbarn.org

  5. Har varit medberoende med min mamma i över 13 år. Flyttat runt till olika städer, stött på dom värsta psykopaterna man kan tänka sig och majoriteten av stans värsta kriminella. Blivit vräkt från mitt hem och sett mina småsyskon tas omhand av socialen. Hälsat på mamma på sjukhuset ett antal gånger efter självmordsförsök. Har sett på när min mamma blivit misshandlad och halvt ihjälslagen av hennes sambo.
    Har aldrig berättat utan bara varit tyst.
    Idag är jag själv vuxen och lever ett bra liv. Är förmodligen mer vuxen än vad min mamma någonsin varit.

    Kämpa på alla maskrosbarn så ska ni se att allt löser sig. Ni är bäst!

  6. Hej alla maskrosbarn! Jag är uppväxt med missbrukare föräldrar och bott olika fosterhem. Har sett mycket & varit med om mycket tuffa saker i mitt liv. Men jag lärde mig våga prata och berätta om min uppväxt, det gjorde mig starkare och våga gå vidare . Ibland kommer ångest & sorgen tillbaka och åter blickar ifrån min barndom , särskilt vid jul och saknaden efter en familj. Jag tror på att finns en mening med allt som händer. Min upplevelser och erfarenheter kan jag använda att hjälpa andra som behöver stöd och någon som verkligen lyssnar på en ! Men tillsammans är vi starka maskrosbarn :) ! Hör gärna av er till mig den som vill. Finns här om just du behöver skriva av dig och jag kan dela min berättelse om min barndom!
    Kram Jane / örebro

    Min mail adress är : janepalmqvist@live.se

  7. Jag vill dela med mig till er som vill läsa, lyssna, känna igen sig, och inte tro att de är ensamma i dessa situationer. Detta är bara en kort text med delar ur mitt liv. Just nu har jag valt att vara anonym ”vuxenbarnet” men går igen en fas just nu som gör fruktansvärt ont, men hoppas komma fram till andra sidan och se solen igen. Där och då kanske jag ger mig tillkänna.

    En mardröm som aldrig tar slut… Det ljuva 80-talets beska eftersmak!
    Både min mor och far har festat hårt sedan jag var knappt året. Min kära mormor och morfar har funnits som mina räddade änglar. De kom och hämtade mig när jag var nedkissad hungrig och ledsen i min spjälsäng ett antal gånger efter deras hysteriska fester. 80-talet blev en fest som aldrig skulle ta slut. När jag blev äldre, minns jag de fruktansvärda nätter när jag vaknade och det var fulla människor som både bråkade och skrek om vartannat, det förekom otrohet framför ögonen på både mig och min syster som otaliga gånger tassade upp mitt i festnätterna ledsna och ensamma, i det som skulle vara mitt och min systers trygga hem. Det var otaliga gånger jag minns att jag kände mig fruktansvärt rädd och otrygg, en känsla av total övergivenhet som än idag hänger över mig. Jag och min syster tystades med att få en massa saker, när vi egentligen behövde kärlek och omtanke som alla små barn behöver. Vi levde det fina familjelivet utåt sett, en fasad som kunnat spricka i en miljon bitar om vi inte hållit samman leendes. Vi hade de senaste bilarna, dyraste kläderna osv, allt för den falska fasaden. Jag minns inte en endaste gång jag som barn blivit omfamnad och fått känna mig trygg i mina föräldrars famn. Detta resulterade i ångest och jag började redan som liten utveckla ett mat och sockerberoende. Min övervikt ledde till mobbning i mina första skolår. Mina föräldrar förstod inget och försökte hjälpa mig genom att försöka lära mig vara hård och säga ifrån, men barn är sköra och klarar inte av att stå emot de andra barnens hårda ord och slag. Detta försökte min mor råda bot på, åkte till skolan och försökte läxa upp alla barnen medan vi satt tyst i ring.. Mitt hjärta grät syndens flod minns jag, och efter det blev barnen än värre. Mina föräldrar svor mycket efter de andra föräldrarna hemma men vad hjälpte det? Det var ofta de fick vredesutbrott på mig och min syster, när vi busade/bråkade som alla barn gör, många fula ord och en luggning eller två. Vi har alltid blivit hotade/kuvade med att vi inte fick berätta om vad som hände hemma. Och att min far drack skulle ingen få veta. Min far utvecklade alkoholism när jag var i mellanstadieålder, och min mor är mycket psykist ostabil, det är ofta man blir rädd och ledsen och nedtryckt än idag även om jag nu är vuxen. De ringer skäller på alla runtomkring, klagar på både mig och min syster, hotar om vi inte gör som de vill att de ska bryta med oss. De klarar inte av våra vänner som är ordentliga och nyktra, de är ett hot mot hela deras väsen. Ändå är vi de mest skötsamma barn två missbrukande föräldrar kan ha. Vi har ordnade familjeförhållanden, bra jobb och fina vänner. Vi dricker nästintill aldrig då bara ordet alkohol framkallar ångest. Idag har det blivit så fruktansvärt att min syster brutit med dem. Snart måste också jag bryta med dem om jag ska orka överleva. På sistone har många känslor bubblat upp och jag mått fruktansvärt dåligt. Min egen familj har svårt att hantera det ”trasiga vuxenbarnet” Vart är hjälpen? Varför reagerade inte någon vuxen runt mig när jag var liten. Mina föräldrars ”normala vänner” har för längesedan försvunnit, de har ersätts av en bunt alkoholister som tar deras parti och förstår inte mig och min syster. Mina egna barn kan inte vara hos sin mormor och morfar då de blivit skrämda. Och jag vägrar att låta dem bli ”vuxenbarn” som mig. De ska få växa upp i lugn och trygg miljö. Att stå på egna ben och vara stark är inte alltid lätt, det kommer dagar då man störtar, faller i tusen sköra bitar, gråter av ångest och blir ett litet ihopkrupet barn. Jag önskar att jag kunde byta liv med tusentals av er andra, att vakna och slippa leva med daglig ångest. // Min vardag ”Vuxenbarnet”

  8. Är så trött på att vara medberoende med min mamma!! Känner mig så sur, ledsen, förtvivlad och massa blandade känslor och är så trött på att höra hennes gnäll om allt som går fel för utom alkoholen!! Hon har varit alkholist i 23 år min bror är placerad hos mig pga hennes missbruk!! Och det ända hon tjatar om är att nu ska ”jag” få se att det inte är så lätt med tånnåringar!! Inombords skriker jag -sluta bråka, allt är ditt fel sluta bara att dricka din a-lagare!! Men får inte ut ett ”elakt” ord, bara lyssnar och gör alla glåp ord om mig!! Hon har ”förstört” hela min barndom, men det har hon inte en tanke på bara hur synd det är om henne!!

  9. Hej alla som vill chatta med oss!

    Från och med idag så är det ny adress som ni lägger till på Skype för att chatta med Maskrosbarn.

    Adda: chatt@maskrosbarn.org

    Vi hörs i chatten! <3

  10. Hej alla fina! I kväll kan jag inte chatta, jag kommer i stället chatta i morgonkväll, tisdag 20-22 :)
    Kram

  11. Hej har varit på en av eran föreläsning i västerås för ett bra tag sen men jag tog inte åt mej av vad ni sa jag ville inte inse att jag är ett maskrosbarn, jag lev i en misär som om jag var normal, men de va ja ju inte är ja ju inte, under min uppväxt så har båda mina föräldrar varit missbrukare, jag blev själv en missbrukare gjorde vad som helst för att få tag i pengar till ngt som ja kunde få ett rus av, jag har blivit slagen, trampad, spottad på allt som man kan komma på för att kränka en annan person visst ja hade övervikt tidigare, jag blev så sjukt mobbad för de, fick höra kränkande åsikter hela tiden, ja orkade inte mera ja försökte ta mitt liv gång på gång på gång, för att ja fick höra varje dag av både föräldrar och andra elever om hur misslyckad, ful o tjock ja är, de va ett rent helvete… För Tre månader sen så såg ja ett klipp på Youtube om vad eran verksamhet kan bidra med att ni hjälper andra människor som har det lika tufft i vardagen som jag hade, men jag fick en tankeställare jag kollade på mej själv i spegeln i flera timmar, ja tänkte för mej själv ”jag ska ändra mej, jag ska fan ändra mej själv flytta härifrån och få de bra äntligen!!!” de gick 3 dagar sen fick jag jobb i sthlm city, jag flyttade dit efter 5 dagar nu bor jag här, jag träffade min gamla flickvän igen, jag blev förälskad på stört igen, vi skaffade lägenhet och nu väntar vi våren dotter, jag har Jobb, sambo och snart en hel familj jag skulle inte kunna önska mej ngt annat idag är jag den lyckligaste personen på detta jordklot! Allt pågrund av er! Min poäng är även fast ni inte hör ifrån alla ungdomar så lyssnar vi på er! Vi tar åt oss och lär oss! Ni har gett mej mitt liv tillbaka och jag kommer aldrig kunna tacka er nog, men ni är bäst! Massa kramar från William!

  12. Hej Maskrosbarn!
    Det är inte lätt att bära med sig en otrygg barndom. Man har sina svårigheter inombords; psykiskt, känslomässigt och socialt. Med de förutsättningar man har ska man möta motgångar i livet. Att jobba för ett ”normalt” liv är en kamp. Nu inser jag i 24-års ålder mina svårigheter och förstår varför jag har dem. Min uppväxt och den erfarenhet jag har fått på vägen har byggt upp min personlighet.
    Jag älskar mig själv och anser att jag har ett värde som människa. Men jag har svårt att tro på mig själv och att lita på andra människor. Jag är van att bli sviken, bortprioriterad, glömd och kränkt.
    Jag har varit med om hjärtskärande upplevelser, som kunde ha fått mig att inte tro på kärlek idag. Men som maskrosbarn är man modig, och kämpar för det rätta och goda. Vi vill och kan blomma! <3

  13. Maskrosbarn……jag kommer att fixa en stödgala åt er.

  14. Hej!
    Jag är sååå tacksam för att ni har startat upp den här verksamheten, det behövs verkligen!
    och speciellt personer som vet hur det är att leva upp i misär.

  15. Vill tacka den tjej som var och föreläste i Söderhamn på Cfl för några månader sen :3 Du fick mig att förstå att det inte är ngt fel på mig, att jag inte är ensam, Jag försökte skicka ett mail till eran mail men det funkade inte, jag behöver ngn att prata med och hat inte Skype :( Kan ngn typ adda mig på FB och hjälpa mig komma rätt på eran sida? Josefinolsson607, har ” You can’t kill me, I’m already dead” som huvud uppslag!

  16. TACK Jessika för föreläsningen i Västerås igår em, du rörde o berörde! <3

  17. Tack Jessika för en fantastisk föreläsning i går i Västerås, du berörde verkligen! Ni gör ett fantastiskt jobb!

  18. Tack Jessika för en helt otrolig föreläsning alldeles nyss i Västerås. Du rörde och berörde!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Dela den här sidan