1 augusti 2018

Att våga berätta

Orden kan, vill, får inte lämna min mun. För vad händer då? Frågan som får hela mitt huvud att snurra och magen att vrida sig.

Mina föräldrar har förbjudit mig att berätta, men samtidigt vill jag skrika rakt ut så att alla runt omkring mig hör. Hör vad jag bär på dag ut och dag in. Hör hur ont jag har. Hör mitt rop på hjälp. Jag vill att någon ska hålla om mig och bara lyssna, och som kan berätta för mig att allt kommer bli okej. Men vågar jag?

Jag minns hur jag satt där och tillät mina tårar att falla. Jag minns hur jag till slut krossade barriären av att hålla allt en hemlighet och istället öppnade jag munnen och ut kom orden. “Jag mår inte så bra hemma”, sa jag, och sen berättade jag allt. Och på något sätt, genom att berätta, blev jag starkare. Jag kunde liksom andas lite lugnare och min kropp var inte lika tung längre. Nu satt vi där och delade smärtan istället, och tyngden var inte endast min att bära. Vi bar den tillsammans. Det var en häftig känsla, och den skam och skuld jag trodde skulle skölja över mig kom aldrig. För varför skulle jag hålla tyst om något jag inte ens kunde rå för? Jag hade väl lika mycket rätt att prata om hur jag hade det hemma som barn med välfungerande föräldrar hade?

Det kan kännas svårt att ta det där första steget och våga berätta, men är det svårare än att försöka orka bära på allt helt ensam? Tänk dig att du bär på en ryggsäck med stenar i. Det kan bli jobbigt att hela tiden gå runt och bära på den, men om du ger några stenar till någon annan blir det lite lättare. Ju fler stenar du ger, desto enklare kommer det bli för dig att gå. Så var det iallafall för mig, och idag delar jag stenar med många. På Maskrosbarn har jag hittat ett förstående och en gemenskap som jag inte tidigare haft, och här ligger mina stenar lite huller om buller, likaså som många andras gör. Och det, är så himla coolt.

Chat
öppnar om:
  9 h 8 min