31 maj 2018

Att vara ett maskrosbarn på sommaren

Med låten “En blomstertid nu kommer” på hjärnan, springer jag med, fast inuti mig växer en klump i magen sig större och större. Nu är det sommar. Ledighet.

När klasskamraterna springer ut från skolans dörrar med ett leende på läpparna och med låten “En blomstertid nu kommer” på hjärnan, springer jag med, fast inuti mig växer en klump i magen sig större och större. Nu är det sommar. Ledighet. Två månader där det mesta är stängt och många bortresta. Två månader av stress och av känslan att inte riktigt ha någonstans att gå. Hur illa kommer det att vara hemma? Och varför kan inte jag få njuta av mitt sommarlov så som mina klasskamrater gör?

Sommartider betyder ännu mer alkohol. När jag känner doften av syrénbuskar förknippar jag det med min förälders fulla röst och andedräkt av rött vin. När jag rör mig på Stockholms somriga gator förknippar jag bara vägen hem med att klumpen i magen växer sig så stor att den når ända upp till halsgropen. Det enda jag vill är att styra över mitt eget sommarlov, att göra det jag vill för min egen skull och inte för min förälders. Men om jag inte finns där för henne, vem ska då finnas där? Jag rör mig närmre och närmre lägenheten, men jag känner mig bara längre och längre bort från någon form av trygg plats.

Jag har alltid levt på helspänn, särskilt under skollov. Jag var som min mammas personliga alkoholmätare som kontrollerade och mätte hur mycket hon druckit sedan jag sist hade varit hemma. Släktmiddagar, utefester och midsommar är exempel på tillfällen jag aldrig fick känna mig lugn. Idag vet jag att det inte är mitt, ett barns ansvar att hålla koll på sin förälder. Sommarlov ska vara något som ska förknippas med glädje, frihet och en chans att få vila från saker som kanske normalt skapar stress. Så var det inte för mig. Idag jobbar jag på att kunna njuta av saker som jag tidigare haft svårt för, exempelvis doften av syrénbuskarna eller smaken av flädersaft. Oron och ångesten jag haft över sommaren är idag inte lika stark, och mycket handlar också om att jag nu vet att jag inte är ensam med att ha det såhär, och ibland hjälper det iallafall lite att veta att den känslan av att vara ensam aldrig stämde, och att det finns en gemenskap mitt i allt det jobbiga. På något sätt ligger det något fint i det.

Chat
öppnar om:
  8 h 43 min