22 juni 2017

Då och Idag

2014 - 2017. Maskrosbarn har ett coachprogram där ungdomar kan få möjlighet att träffa en och samma person under minst ett år en gång i veckan.

Coachprogrammet handlar om att få träffa en vuxen som tillsammans med ungdomen gör olika övningar, utgår från ungdomens behov, ser ungdomen och anpassar sig efter det ungdomen behöver och vill. Det är idag över 60 ungdomar som fått möjligheten till att få en egen coach. Den här bloggen handlar om en ungdom som fått stöd från sin coach i 3,5 år, om ungdomens reflektioner över vart hen befann sig i början av stöden och vart hen befinner sig nu efter avslutat stöd.

2014:

Då skämdes jag över att folk skulle få veta att min pappa var alkoholist. Jag ville inte berätta det för någon. Jag tyckte att hans handlingar definierade mig. Jag ville inte bli dömd som ett soc-barn. Då trodde jag att det var mitt fel att pappa var alkoholist. Jag absorberade all skit som fanns runtomkring mig. Jag tog åt mig av det dåliga mamma och pappa sa när de var arga på mig. Då var jag livrädd för att jag skulle bli som min pappa. Jag skapade många och hårda gränser för mig själv och litade inte alls på mig själv.

Då gick jag ständigt runt och oroade mig för att pappa skulle dö.

Då kunde jag inte säga nej utan att må dåligt.

Då var jag som en rädd liten mus. Jag ville på ett sätt få synas men vågade inte ta plats. Jag blev liksom rädd av för mycket uppmärksamhet.

Då tog jag åt mig av det som killar sa till mig. Jag var rädd för att göra saker för mig själv, typ som att göra slut.

Då var jag vilsen, ensam och hade ingen att prata av mig med. Jag var utstött av mina barndomsvänner.

Då var jag inställd på att jag inte hade någon framtid och att jag skulle dö tidigt.

2017:

Idag när jag läser detta så gör det ont. Jag känner empati och sorg för att en så ung och oskyldig flicka bestämt sig för att dö tidigt, för att hon tog på sig ansvaret över sina föräldrar och för att hon var så ensam. Idag är jag inte längre rädd för att bli som pappa. Jag vågar jag lita på mig själv.

Idag är jag inte lika rädd för att göra grejer. Jag vågar ta kontakt med människor. Jag vågar säga ja till nya möjligheter.

Idag är jag på ett sätt tacksam för alla erfarenheter som har format mig. Om jag inte hade fått känna på några dippar så skulle jag inte veta hur topparna kändes.

Idag går jag inte längre runt och tror att pappa ska dö. Jag vet att det kommer hända någon gång, men att det händer oss alla.

Idag är jag inte en dömande person. Jag har förståelse för andra människor och att alla har gått igenom olika saker i livet som format dem.

Idag är jag mer självständig. Trots att mamma och pappa fortfarande vet vart dem ska trycka för att få mig att må dåligt så är jag bättre på att hantera det.

Idag är jag gladare, nöjdare och har mindre prestationsångest. Att kugga ett prov är inte hela världen.

Idag vågar jag oftare säga nej.

Idag vågar kapa med människor som inte får mig att må bra. Jag vet vad jag vill ha, vad jag inte vill ha och vad jag förtjänar i en relation.

IDAG VET JAG MITT EGET VÄRDE.

Optimization WordPress Plugins & Solutions by W3 EDGE
Chat
öppnar om: