JOBBIGT HEMMA? CHATTA MED OSS SÖ-TO kl. 20-22

Jag bryr mig om er. Alltid.

Jag sitter mitt emot en av er och har ett samtal. Du berättar att allt är ditt fel och att om du inte fanns skulle alla de här problemen inte finnas.

När du berättar för mig hur du aldrig vågar slappna av hemma och att du ständigt går runt och väntar på att kaoset ska bryta loss. Hur klumpen i magen följer med till skolan och gör att du inte kan koncentrera dig eller fokusera på vad som sägs och vad som ska göras. Du är så modig, du berättar det du inte vågat berätta för någon. Vad du blivit utsatt för alla slag, alla ord och hur de kommer tillbaka om kvällarna när du ska försöka sova.

När jag hör dig berätta minns jag så tydligt när jag själv för vad som egentligen inte är så många år sedan, men vad som stundtals kan kännas som en evighet sen satt där du nu sitter och berättade om alla mina hemligheter. Jag minns hur mycket kraft det tog av mig att berätta och hur rädd jag var för vad som skulle hända. Det hade varit lättare att sitta där naken än att berätta det jag inte vågade prata med någon om. Jag minns också känslan av övertygelse om att världen skulle vara en bättre plats om jag inte fanns.

Du säger att det inte finns någon du pratar med, ingen som vet hur du mår, du säger att alla ser men ingen bryr sig. Jag minns den ensamheten, en tomhet som inte går att beskriva. Jag längtade så innerligt efter att bli sedd och att få känna mig mindre ensam tillsammans med någon. Vissa dagar kunde jag gå till skolan och önska att någon skulle se mig och fråga mig hur jag mådde för om någon hade gjort det, ja då hade jag faktiskt svarat. Du blir förvånad över att jag ställer frågor som andra inte vågar ställa, om saker andra inte vågar prata om. Du gör allt du kan för att dölja hur svårt det här är för dig men jag ser dig. Jag ser hur blicken flackar, hur du biter dig i läppen för att hålla tillbaka tårarna och hur dina ben skakar. Jag ger dig en kram och då kan du inte längre hålla tillbaka tårarna.

Det gör så ont i mig att se allt det där i dig som jag så många gånger känt i mig själv. Jag vill berätta för dig att det inte stämmer, att det inte är så att världen är en bättre plats utan dig. Jag vill säga att det inte är sant att ingen bryr sig om dig, för jag bryr mig om dig. Jag vill säga att det går att känna sig mindre ensam tillsammans med andra och jag gör det. Jag säger allt det där och jag tänker att du nog inte tror mig och att du inte kommer vilja träffa mig igen. Innan du går säger du, ”vi ses nästa vecka!”.

När du lämnat rummet vill jag bara skrika rakt ut för att det gått över tio år sedan jag satt i den där stolen och att det fortfarande finns barn som inte blir sedda. Det är som att det inte spelar någon roll hur många ögon det finns i världen så länge vi inte riktar dem mot de som behöver det mest. Det är inte okej att ett barn går runt med tanken om att världen är en bättre plats utan mig och att ingen skulle bry sig om den försvann. Jag tänker på hur vi ska göra för att kunna se alla de barn som växer upp i familjer fulla av kaos. Men det är även i stunder som dessa som jag finner ett driv, ett driv att fortsätta kämpa för allt det vi gör på Maskrosbarn. Fortsätta se alla barn och ungdomar som finns i min närhet, att ge det jag kan när jag kan ge det och att aldrig glömma hur det känns att berätta det som en inte berättat för någon tidigare. Jag blir så innerligt tacksam för alla de ungdomar som finns i mitt liv och som ständigt påminner mig om allt detta, som förgyller mina dagar, ger mitt arbete mening och hjälper mig att inse att vi tillsammans förändrar liv.

All kärlek till er! Jag bryr mig om er. Alltid.

Behöver du någon som förstår?

Alla som jobbar i stöd hos oss har själva erfarenhet av att växa upp med svåra hemförhållanden. Att ta kontakt med oss är ett första steg till att få hjälp och börja må bättre. Du är inte ensam!

hitta hjälp här