27 januari 2017

Jag orkar inte springa mer

Jag tänkte på honom för ett tag sedan. En halv natt låg jag och vred och vände. På mig själv. På tankarna. Vattenkokaren klickade och kokade. Om och om igen. Halva natten.

Det är som ett helt annat liv. Det är som att det var ett liv som jag var i innan det livet jag är i nu. Men när det slår mig att han fortfarande finns och han därmed kan göra samma sak mot någon eller flera andra, då slängs jag tillbaka till det livet, som att det lika gärna kunde varit idag.

Jag kan nog inte hjälpa att jag ibland undrar. Jag undrar mest hur han behandlar sina närmsta idag. Blir han ibland så där arg att han inte kan låta bli att slå? Och ibland inte kan sluta förrän så mycket har gått sönder.

Hur ofta svartnar hans redan tomma blick? Hur ofta väller orden ur honom? Hotar han fortfarande någon till livet ibland? Förnekar han fortfarande allt som han gjorde? Gör han fortfarande det som han förnekade? Hur långt kan han trycka ner någon idag? Kommer någon någonsin att bli hel efter att han har trasat ner?

Kanske är det annorlunda idag? Jag hoppas det. Så mycket. För hans skull. Men framför allt för de som finns i hans allra närmsta. För jag vet hur svårt, nästan omöjligt, det är att bryta sig loss när han har tagit över en. Hur det blir som en fucking teater, fast live. Där varenda cell i kroppen försöker att hålla med, vara till lags, beräkna och agera rätt.

Tänk så fortsätter det att hända. Igen och igen.
Vems är ansvaret när en annan inte orkar ta det längre?

Jag minns ett av de sista tillfällen vi sågs. Jag skulle hämta mina sista saker i hans hus. En plats jag så många gånger försökt kalla mitt hem, men som han så många fler gånger förstört och gjort farligt och oberäkneligt.

Nedanför det sista trappsteget tog han tag i mina axlar och med all sin kraft knäade mig i magen. Jag föll ihop. Allt stannade. Allt började snurra. Med allt jag hade så försökte jag andas. Jag hade kommit långt och jag kunde komma mycket längre. Vafan. Det var mina sista saker. Det var inte tillfälle att sluta andas nu.

Känslan av styrka och viljan att leva blandades med känslan av att jag önskade att jag skulle dö. Att han skulle ha dödat mig den här gången. Då skulle han väl inte få gå fri mer? Då skulle ingen behöva uppleva honom. Det här. Mer. På väldigt länge i alla fall. Om jag dog så skulle livet kanske bli enklare för de som skulle komma i hans närhet i fortsättningen.

Men jag ville inte dö. Så jag fortsatte att fokusera. På att andas. Och att inte gråta för att försvåra andningen. Fokuserade på att än en gång överleva honom.

När jag tillslut reser mig upp och får fram… ”Varför?”
så svarar han… ”Jag förstår inte vad du menar. Jag har inte gjort något. Jag har aldrig gjort något mot dig. Du hittar på.”

Jag började springa bort. Kanske hade mina lungor blivit större av hans träff. För jag sprang fort och tände en cigarett samtidigt. Jag grät, skrek, rökte, sprang och tappade mina sista saker. Det sista av pappa var tappat. Det var borta. Och jag slutade skrika.

När jag tänker på att det kanske fortfarande pågår så känns det som att jag fortfarande springer. Det känns som att jag fortfarande inte kan andas ordentligt. Som att han återigen sparkar mig i magen och låter mig falla till golvet. Att han ser ner på mig och förnekar allt som han har förstört.

Jag kastas tillbaka i maktlösheten för någon annans skull.

Jag hoppas. Jag ber för den. Att den i så fall kan springa.

För jag orkar inte springa mer.

Har du blivit utsatt för våld eller andra övergrepp? Vi har gjort en lista på ställen som du kan vända dig till om du vill ha hjälp. Klicka här och läs mer. 

1379703_101516044744jj81751_807741315_n

Optimization WordPress Plugins & Solutions by W3 EDGE
Chat
öppnar om: