18 oktober 2018

Leva med våld

I många år tänkte jag att våld bara är när en blir slagen av sina föräldrar, och det blev ju inte jag. Det jag inte förstod då men som jag vet nu är att jag levde i våldet varje dag.

Jag tänker tillbaka på det som oftast känns som en evighet sen men som stundtals kan kännas som igår. Ibland tycker jag att jag hör andra beskriva hur det fanns bra och dåliga dagar. Att vissa dagar så kändes det bra i familjen och vissa inte, jag har aldrig kunnat relatera till den känslan. För mig var det konstant, det psykiska våldet fanns där varenda sekund. Det var som att det satt i väggarna, vissa dagar var värre än andra men det fanns alltid där.

Det har varit svårt för mig att sätta ord på det, vad jag egentligen menar när jag säger att det alltid fanns där. Det handlar nog om att jag i många år tänkte att våld bara är när en blir slagen av sina föräldrar, och det blev ju inte jag. Det jag inte förstod då men som jag vet nu är att jag levde i våldet varje dag. Det var både psykiskt och sexuellt men jag kunde inte sätta ord på det och jag hade aldrig hört någon prata om det på ett sätt som jag kunde relatera till.

Det fanns som sagt både bra och dåliga dagar, minnena från de där dåliga dagarna lever såklart starkare i mig, kan fortfarande komma och besöka mig och påminna mig om hur det en gång var. Men alla de andra dagarna då gick jag och väntade och oroade mig för när det skulle smälla, när skulle det bli en dålig dag. Jag låg vaken om nätterna, även de nätter jag fick vara ifred, och väntade på smällen. Så small det och livet stannade upp, allt försvann, jag försvann och där och då kunde jag inte känna något. Det var som att jag kopplades bort från världen, befann mig i ett tomrum, men jag visste att det bara var en tidsfråga innan tårarna, ångesten och rädslan skulle komma tillbaka. Jag förstod nog inte ens själv vad det var som hände inom mig då. Idag vet jag att det är en vanlig reaktion att känna sig bortkopplad när något väldigt svårt, stort och traumatiskt händer en.

Jag var osynlig hemma. Min mammas man ville aldrig ha mig där, jag var inte en del av den familj vi så vackert visade upp utåt. Jag kan räkna på en hand de gånger han pratat med mig och vad han då sagt, att han inte ville att jag skulle bo där, att jag är ful och äcklig, att jag var precis om min pappa och att jag var värdelös. Det fanns en stämning där jag bodde, en stämning som gick att ta på. Jag hittade mina strategier i allt det här, sånt som hjälpte mig att överleva och hantera situationen. Men jag önskar att jag hade fått höra att det som hände mig inte var okej, att jag hade rätt till hjälp och stöd.

Det tog mig många år innan jag kunde sätta ord på vad som egentligen hände där bakom stängda dörrar. Min familj hade ingen kontakt med socialtjänsten, ingen var uttalat sjuk och ingen hade någon kontakt med vården. Det kändes ofta som att jag var den enda som såg mitt hem och min familj på det sättet jag gjorde det. Ibland trodde jag till och med att jag inbillat mig eller hittat på. För alla andra låtsades ju som att inget hänt. Men så var det inte, det som hände var högst verkligt och lever på många sätt kvar inom mig än idag.

Idag möter jag många ungdomar som beskriver liknande känslor och upplevelser. Jag ser den där tveksamheten som också fanns inom mig och jag får berätta för dem att de inte är ensamma, att vi är flera och att de inte ska behöva ha det såhär. Det skulle jag också vilja säga till dig som läser det här och känner igen dig; du är inte ensam, vi är många och det finns hjälp att få. <3

Läs även information om våld

Chat
öppen i:
0 h 30 min