24 februari 2017

Psykisk misshandel

”Du förstår väl att jag helst av allt inte vill att du ska bo här?”

Orden jag som nioåring fick höra och sedan bar med mig varje dag tills jag till slut flyttade hemifrån. Orden som gjorde lika ont som ett slag men som ingen kunde se utanpå mig, för allt det som gjorde ont fanns inom mig. 

Varje dag från det att jag var 6 år levde jag med en man som gjorde allt i sin makt för att få mig att inte känna mig välkommen hemma. Jag har länge kämpat med att finna orden till att förklara detta för oavsett vad jag säger känns det som att inget förklarar den fruktansvärda känsla som fanns inom mig. Det psykiska våldet pågick konstant, det fanns inga ljusglimtar eller ögonblick där jag kunde känna ens en förnimmelse av kärlek eller omtanke.

Varje dag dukade han middagsbordet för alla familjemedlemmar förutom åt mig, varje dag när han kom hem hälsade han på alla förutom mig. Jag var luft för honom fram tills det tillfälle jag gjorde något som i hans ögon var fel, innerst inne var jag dock övertygad om att det inte spelade någon roll vad jag gjorde jag var ändå fel. Jag minns de otaliga gånger jag glömt att dra upp rullgardinen vilket för honom var ett oacceptabelt beteende, hur han då gick in i mitt rum som var det allra mest privata jag hade. Där inne är jag övertygad om att han läste mina dagböcker rotade bland mina saker, för varje gång det hade hänt kunde jag märka att rummet inte var som jag lämnade det. Han sa ofta över mitt huvud hur otroligt korkad jag var, knöt ofta näven när mamma inte såg som en varning för vad som skulle kunna komma.

Till ytan var vi en perfekt familj och det var nog aldrig någon som anade vad som pågick bakom stängda dörrar. Varje helg samlades hela familjen för fredagsmys i soffan med godis, chips och massa annat gott. Inte jag, jag var inte välkommen. Istället satt jag på mitt rum, lyssnade på musik eller kollade på samma tv-program som stod på där nere i soffan. Det var så tydligt för mig redan då att detta inte var min familj, att de inte ville att jag skulle vara en del av deras värld. 

Det var så svårt att förklara för andra varför jag inte ville ta hem kompisar, varför jag aldrig pratade om min familj men framförallt varför det gjorde så himla ont inom mig. Till slut började jag önska att han skulle slå mig bara så att jag skulle kunna visa för alla andra allt det som jag redan kände inom mig. 

Jag gjorde allt i min makt för att jag skulle vara rätt, för att det inte skulle finnas något att bli arg på. I skolan var jag den duktigaste lilla tjej du kunnat tänka dig och på fritiden gick jag på otaliga fritidsaktiviteter både för att de inte skulle behöva ha mig hemma men också för att visa att jag kunde. I många år var det som att jag sprang ett livslångt maraton där priset slutligen var att räcka till, att vara duktig nog. Duktig nog för att bli älskad. 

När jag tänker tillbaka på mitt yngre jag blir jag så arg och ledsen, tänk om jag bara hade fått känna mig älskad och tillräcklig som jag var. Då hade jag sluppit alla de år där mitt liv präglades av att på olika sätt skada mig själv. Skada mig själv fysiskt, genom mat och svält, genom relationer och genom att aldrig låta någon få komma nära. Tänk om alla psykologer och terapeuter jag träffade genom åren bara hade förstått att det var det som saknades, kärlek. Hur hade det varit om åtminstone en person hade sett mig och sagt att det inte var mitt fel och förklarat för mig hur det blev såhär. Hade jag då sluppit känna mig som ett misslyckade för att jag inte klarade av att vara duktig och för att ingen behandling verkade hjälpa mig.

Idag är jag så fruktansvärt arg på dig för att du utsatte mig för det här, för att du gjorde det mot ett barn. Jag drömmer fortfarande mardrömmar där jag är tillbaka i det hem som jag aldrig kunde kalla för hem. Så vaknar jag och påminner mig själv om att det är 2017, att jag jobbar med det jag älskar, har vänner som ser och älskar mig och att jag har min egen lägenhet som ingen kan kasta ut mig ifrån. Jag lever mitt liv på det sätt jag väljer att leva. 

Ibland kan den där 15-åriga tjejen som hatade sig själv så otroligt och inte tyckte att hon räckte till komma tillbaka till mig. Men då påminner jag mig själv om att nu är nu och då var då. Jag är värd att älskas och jag är älskad. Hjälper inte det ringer jag en vän och då blir jag ännu mer påmind om hur livet ser ut nu. Jag är värd att leva, älskas och jag räcker till. Du ska inte få ta mer av mig än du redan gjort.

kopia-av-fo%cc%88rstaadventmb2014

Optimization WordPress Plugins & Solutions by W3 EDGE