20 juli 2017

Vi älskar dig nu och föralltid

Förra året gick min mamma bort i sin sjukdom. Alkoholism. En sjukdom som präglat hela hennes liv. Hela mitt. En mörk hinna av psykiskt dåligt mående som alltid legat över hela hennes liv. Och mitt.
 
I september förra året gick min mamma bort i sin sjukdom. Alkoholism. En sjukdom som har präglat hela hennes liv. Hela mitt liv. En mörk hinna av psykiskt dåligt mående som alltid har legat över hela mammas liv. Och mitt.
 
Jag hade förberett mig i många år. Jag hade förberett mig hela mitt liv. Så länge jag kan minnas har jag förberett mig på att mamma ska tas ifrån mig. Och jag har alltid föreställt mig att mitt liv skulle sluta precis där mammas liv slutade. När mamma skulle dö så skulle allt som levde i mig, inte sakta, utan plötsligt, försvinna. Jag skulle inte kunna stå, gå eller andas. Jag skulle ligga i fosterställning och aldrig vilja ta mig upp eller ut. 
 
Men hur förbereder en sig på att någon en älskar ska sluta finnas? Hur ska ens liv vara just ens liv när någon som alltid har funnits i det, inte finns längre?
 
När beskedet kom var det precis så som jag hade tänkt mig att det skulle kännas. Panik. Skrik. Gråt. Livet. Slutar. Nu. Det. Är. Inte. Sant. Kan. Inte. Andas. Skrik.
 
Det var min sista panik-situation som mamma orsakade.
 
Sorg. Gråta. Samtala. Tystnad. Minnen. Syskon. Vänner. Gråta. Kramar. Skratta åt minnen. Gråta åt minnen. Älta. Gråta. Jag tror att min sorgeprocess såg ut precis som för de flesta. Livet började komma tillbaka och hinnan av mörker började avlägsna. Sakta började himlen ovanför mig ljusna. Mörkret skingrades. Mamma var död. Men jag levde.
 
Ett nytt liv började när du försvann, mamma.
 
All ångest försvann med mamma. Alla känslor och situationer av panik och skräck, fanns inte mer. Allt som hindrade mig från att andas helt fritt, bara försvann. Det som hindrade mig från att se alla livets möjligheter försvann med mamma.
 
Jag har sörjt mammas död. Jag har haft svårt att prata om att mamma inte finns utan att gråta. Jag har inte föreläst eller pratat öppet om mamma eller min uppväxt sedan hon dog. Jag har bara pratat i sammanhang där jag känner mig helt trygg och jag vet att någon kan ta emot min sorg. Jag kommer fortsätta med det ett tag. 
 
Min mamma var sjuk och det var jobbigt för mig och mina syskon. Hela livet. Det var aldrig inte jobbigt att ha min mamma som mamma.
 
När jag har stött på den lösningsfokuserade och logiska människan så känns det som att de tycker att jag ska vara tacksam för att mamma inte lever längre. Jag har till och med fått höra ”vad skönt”. Men det är inte en skön känsla som känns när jag tänker på att mamma är död.
 
Tacksam hade jag varit om mamma hade levt ett bra liv med mycket fint att se tillbaka på. Tacksam hade jag varit om mamma hade levt ett liv som inte hade påverkat mig, och de jag älskar, negativt. Tacksam hade jag varit om mamma hade levt många år efter 52 och fick se oss bli vuxna och äldre. 
 
Jag har aldrig förstått grejen med att vara tacksam när en får något riktigt dåligt men inte det sämsta en kunde tänka sig. Som när människor på flykt placeras i ett flyktingläger någonstans i Sverige, utan andra människor, troligtvis utan sin familj, med ingen förståelse eller information om vad som kommer hända dem. Men det finns ändå folk som tycker att de ska vara tacksamma. Jag kan komma på tusen andra känslor som ligger närmre än just tacksamhet när en har flytt från krig och hamnar i ett land där en aldrig har tänkt sig att den ska leva. Det här var ett sidospår.
 
Mamma var sjuk hela sitt liv och det påverkade mig och personer jag älskar. Hon dog i sin alkoholism och lämnade kvar fyra barn. Varav ett var 8 år gammal. Visst är tacksamhet inte den första känslan en kommer att tänka på?
 
Jag har en vän som har vuxit upp med två friska och trygga föräldrar. När jag pratar med henne om mamma så gråter jag, och så gråter hon. För att det är sorgligt. För det jag saknar med mamma är ju inte hennes alkoholism. Jag saknar ju det fina med mamma. Humorn och knasigheterna. Doften som bara en mamma luktar. Värmen och kärleken. Minnen vi delade. Stoltheten som bara en mamma kommer att känna och utstråla när hennes barn gör något stort. Svaren på livets alla stora frågor (typ receptet på mammas grytor och kakor) som uteblir. 
 
Mamma, jag saknar dig. Det som var du. 
 
Med min vän kan jag sörja med någon som bara kan relatera till det friska. Det är fint.
 
Det jag sörjer är inte framförallt mammas försvinnande eller avslut. Den största sorgen känner jag över att det aldrig blev bra. Att livet aldrig blev till för min mamma. Den outhärdliga sorgen i att en människa kan leva ett helt liv och aldrig finna ro. Aldrig vara riktigt glad eller tillfreds. Visst fanns det stunder då mamma var glad, men aldrig lycklig. Mamma skrattade mycket.  Jättemycket. Ibland så hon kissade på sig. Men i skrattet fanns mörkret ändå så jävla nära. Jag kunde inte alltid se mörkret i mamma. Men med åren så förstod jag att det alltid var närvarande, oavsett hur hon såg ut eller sa att hon mådde.
 
På begravningen så fanns det inte så mycket att säga om mammas liv. Prästen pratade om åren 1989, 1991, 1994 och 2008. Det var då vi föddes. Vi var hela mammas liv. Vi var det största i mammas liv så länge mörkret inte var större.
 
Allt dåligt försvann med dig mamma. Och kvar finns allt som är bra med dig. Allt som vi vill minnas och ha kvar. Kvar finns vi. Friska, lyckliga och med hela livet framför oss.
 
På mammas gravsten står det,
 
”Vi kommer alltid välja att ha dig nära. För vi älskar dig nu och föralltid.” 
 
Vi kan välja att ha dig nära. Vi kan välja att ha det vi orkar, nära. Vi kan välja att plocka fram mörkret och reda i det, tillsammans, när vi är starka. Vi kan välja att ha det vi saknar, nära. Det vi älskar med dig mamma, kommer vi alltid att hålla nära oss. 
 
Nu och föralltid.
Optimization WordPress Plugins & Solutions by W3 EDGE